Elin

De senaste åren har jag varit michelingubbens kvinnliga motsvarighet på vintern. Med rött ansikte och rinnande näsa har jag vaggat, ja nästan rullat fram i den slaskiga, gråa vintern. I år tänker jag vara en vacker, sval och gnistrande uppenbarelse i snön. En blandning mellan en Astrid Lindgrenfigur och Belle i skönheten och odjuret. Jag ska aldrig stress-dra på mig en bylsig täckjacka innan jag hastar ut i slasket.

Istället kommer jag med hjälp av småfåglarna i skogen knyta en perfekt rosett på min pälskantade (självklart päls som skogens djur har samlat ihop till mig frivilligt) kappa med stor luva. Trots att kappan är så lång att den sveper i marken blir den aldrig solkig och våt, utan bara lätt gnistrande av pudersnön som fastnar på den.

Mina långa ljusblå mockahandskar matchar mitt hårband som jag har i mitt perfekt lockiga hår som faller som en kaskad över axlarna. Håret blir aldrig trassligt, blött eller frissigt det glänser som diamanter i vintersolen.

Jag tänker inte åka bil på någon hal väg, nej jag dras genom gnistrande skog med snöbeklädda träd av min söta, välfriserade, blänkande ponny som inte är det minsta tjock, och alltid gör precis vad jag ber honom om. Under tiden skrattar jag mot de små rådjurens lek i den nyfallna snön. Så kommer denna vintern bli för min del!