Elin

Idag är det en väldigt jobbig dag. Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om den tragedi som har inträffat utan att börja gråta. Jag inledde min dag med att köra ut tidningar till alla offentliga lokaler i Svenljunga och Tranemo. Upptagen av detta ärofyllda uppdrag insåg jag inte förrän det var försent att mitt liv och min älskade på något vis hade blivit kvar hemma.

Inte nog med att jag inte har en aning om hur jag ska överleva en hel dag utan honom så känner jag mig som en fruktansvärd människa som glömde. Vad är jag för en ondskefull varelse? Hur kan jag vara så egoistisk och självcentrerad? Det är i klass med att glömma sitt eget barn på taket på bilen när man kör. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli förlåten. Hade alla världens hemska människor ställts upp på led i ordning efter ondskefullhet hade jag placerats framför Hitler.

Så jag ber genom detta inlägg så oerhört oerhört mycket om ursäkt, för att jag glömde kvar dej. Du som är en del av mitt liv, min själ och mitt inre!

Förlåt kära mobiltelefon!